Sa var det var sista dag i Laos. Vilken snabbvisit det blev. Vi kanner dock allihopa att vi har fatt nog och langatr efter Vietnams storstader och strander. Det vi inte langtar efter fullt lika mycket ar den 24 timmars langa bussresan till Hanoi. Pa en buss utan toa. Med halvfull iPod och absolut inget att forstro sig med. Hjalp!
Vang Vieng har varit askalas i alla mojliga bemarkelser. Mitt i djungeln ligger denna stad fullproppad med backpackers, uppbyggd for backpackers. Det ar faktsikt en varre lekstuga an Chiang Mai. Varenda restaurang visar vanner, oreos och "falang-sized"ratter serveras i mangder. Forutom denna taste av home ar storsta aktiviteten har tubing. Flera hundra backpackers koper sig varsin tub, aker upp till en flod, koper otroliga mangder sprit, glider omkring pa floden och bli da och da "infiskade"till olika barer med en lang bambustav. Musiken gar pa hogsta volym hela dagen (for ja, det hela utspelar sig pa dagen) och ungdomarna badar, kastar sig ut i olika gungor och linbanor over vattnet, dricker och branner nasan. Tjusigt pa min ara. Pa kvallen samlas alla pa smile bar och gor exakt samma sak fast pa torra land. Nasta dag ater man fyllemat och ser pa vanner. Som ni sakert forstar racker tre dagar har verkligen.
Men bussresan. 24 timmar! Vi kommer ga over gransen typ klockan 4 pa morgonen. Det ar bast att kopa bocker och snacksa rejalt. Yes, det ska jag gora nu. Kanner mig frestad att gora en Sara och Elias och poppa valium innan. Men nej. Det far bara eller brista. Saknar er sa otroligt himla mycket att jag inte vet vad! Ska ringa snart, det ska jag! Puss!
lördag 15 mars 2008
söndag 9 mars 2008
Buddhas foot-
Idag har jag inte annu intagit fagelfoster men daremot atit bade pommes och glass. Man maste ju variera sig lite, kanske blir det nagot embryo imorgon eller sa.
Istallet har vi sprungit runt i Luang Prabang, kikat i tempel och museum, druckit akta vasterlandskt kaffe och bagels och sett ett foravtryck fran sjalvaste Buddha. Hor och hapna! Tydligen har val Buddha sadar storlen 240 och dessutom guldiga forsulor som grana fargar av sig. Tillatmig att smale. Kanske till och med hanskratta. Men det var mysigt att insupa kulturen, det var det. Sedan blev vi less och gomde oss pa detr mysiga cafeet L'etranger, thea and books, dar det visade film i murriga soffor med en flakt av det europeiska. Hela luang Prabang kanns pa det viset mycket underligt, en liten fransk stad fran 1700-talet (typ) som bara poppar upp mitt i djungeln, dar det serveras baguetter, kaffe och buffalobuffe. Man vet inte vad man ska tro.
Vi gillare i alla fall, men har kommit overens om att tva dagar racker gott och val. I overmorgon bar det av till Phonsavat och Plain of Jars, ett falt fullt med lerkrukor som kan vaga upp till 6 ton. Det ar en underlig varld vi lever i. Nu ska jag sluta, detta inlagg har kostat mig ungefar 15000 kip redan. Underligt, som sagt. Idag har jag ganska mycket hemlangtan. Ni far garna kommentera om ni laser. Faktiskt. Puss fran la France.
Istallet har vi sprungit runt i Luang Prabang, kikat i tempel och museum, druckit akta vasterlandskt kaffe och bagels och sett ett foravtryck fran sjalvaste Buddha. Hor och hapna! Tydligen har val Buddha sadar storlen 240 och dessutom guldiga forsulor som grana fargar av sig. Tillatmig att smale. Kanske till och med hanskratta. Men det var mysigt att insupa kulturen, det var det. Sedan blev vi less och gomde oss pa detr mysiga cafeet L'etranger, thea and books, dar det visade film i murriga soffor med en flakt av det europeiska. Hela luang Prabang kanns pa det viset mycket underligt, en liten fransk stad fran 1700-talet (typ) som bara poppar upp mitt i djungeln, dar det serveras baguetter, kaffe och buffalobuffe. Man vet inte vad man ska tro.
Vi gillare i alla fall, men har kommit overens om att tva dagar racker gott och val. I overmorgon bar det av till Phonsavat och Plain of Jars, ett falt fullt med lerkrukor som kan vaga upp till 6 ton. Det ar en underlig varld vi lever i. Nu ska jag sluta, detta inlagg har kostat mig ungefar 15000 kip redan. Underligt, som sagt. Idag har jag ganska mycket hemlangtan. Ni far garna kommentera om ni laser. Faktiskt. Puss fran la France.
lördag 8 mars 2008
I am a bird now.
Att ata bajs:
Aggis mar battre men har fortfarande lite ont i magen, det har jag ocksa. Jag har namligen atit fagelfoster! Vi har nu anlant i Luang Prabang, Laos, och kilade in pa en liten marknad med svinkott och hela doda djur pa pinnar. Jag, med min kottfobi, klagade konstant och sa att allt sag ut som bajs och avforing. (vilket det faktiskt gjorde, fraga aggis!) Hur som haver sa lag det nagra sma sprackliga agg pa en varm platta, och jag fragade vilket djur de kom ifran. Innan jag vet ordet av har tjejen halvt skalat agget och visar sedan ett fagelfoster liggandes inuti. Litet, visserligen, men ingen kan tvivla pa vad det ar. Jag ryser. En halv sekund senare stirrar jag skrackslaget pa agget som nu befinner sig i min egen hand, medan tjejen och hennes tandlosa mamma nickar uppmuntrande mot mig. Stina och Angelika star mallosa borta vid ett par bajskorvar for 10000 kip. Jag ler stort, skriker inombords och stoppar in det lilla barnet i munnen. Nu vet jag hur det kanns att tugga sma sma delar av vingar, nabbar och hjarnor. Ja, det var vidrigt. Tappert svaljer jag, sager "sam" (som betyder delicious) till fosterforsaljarna och kilar ivag med mina acklade kamrades. Viker mig dubbel bakom ett horn och spottar, spottar spottar. Ar jag gravid nu? Kommer jag bajsa ut en liten fagelunge imorgon, som kan flyta runt i toan och pipa mamma? Jag kanner mig sjukt. gravid.
Aggis mar battre men har fortfarande lite ont i magen, det har jag ocksa. Jag har namligen atit fagelfoster! Vi har nu anlant i Luang Prabang, Laos, och kilade in pa en liten marknad med svinkott och hela doda djur pa pinnar. Jag, med min kottfobi, klagade konstant och sa att allt sag ut som bajs och avforing. (vilket det faktiskt gjorde, fraga aggis!) Hur som haver sa lag det nagra sma sprackliga agg pa en varm platta, och jag fragade vilket djur de kom ifran. Innan jag vet ordet av har tjejen halvt skalat agget och visar sedan ett fagelfoster liggandes inuti. Litet, visserligen, men ingen kan tvivla pa vad det ar. Jag ryser. En halv sekund senare stirrar jag skrackslaget pa agget som nu befinner sig i min egen hand, medan tjejen och hennes tandlosa mamma nickar uppmuntrande mot mig. Stina och Angelika star mallosa borta vid ett par bajskorvar for 10000 kip. Jag ler stort, skriker inombords och stoppar in det lilla barnet i munnen. Nu vet jag hur det kanns att tugga sma sma delar av vingar, nabbar och hjarnor. Ja, det var vidrigt. Tappert svaljer jag, sager "sam" (som betyder delicious) till fosterforsaljarna och kilar ivag med mina acklade kamrades. Viker mig dubbel bakom ett horn och spottar, spottar spottar. Ar jag gravid nu? Kommer jag bajsa ut en liten fagelunge imorgon, som kan flyta runt i toan och pipa mamma? Jag kanner mig sjukt. gravid.
onsdag 5 mars 2008
Backpacking pa en trad
Jag gjorde det! Jag trotsade alla formaningar och gick emot la familia och tog klivet ut- eller foll, rattare sagt. Det var laskigt. Det var konstigt. Men framforallt var det coolt som tusan. Prima vara!
Nar det tillsist var uppenbart att vill jag do far jag gora det sjalv, Angelika och Stina tanker inte titta pa, sket jag i magkanslan och akte ensam ut till the great leap. I bilen med mig satt ett gang framlingar, alla med tatueringar, stromlinjeformade solbrills och/eller dreads. Jag sag ner pa mina fotrata sandaler och fotbollsshorts och kande mig fake och mesig. Men nar jag berattade att jo, jag ska ocksa hoppa, inte bara kolla pa, och ja,jag gor det helt sjalv, vaxte respekten och jag rattade stolt till min tisha med Frank Zappa. Mina kamrater i galenskapen visade sig vara riktigt trevliga, de flesta var bleka britter som ocksa var nyborjare och natsan lika nervosa som jag. En svensk kille var med, och han definerade ordet hardcore backpacker = killen har varit ute i ett ar och tva manader, och dessutom hoppat 135 m i Nya Zeeland. Pipen om hur nervosa alla var dog ut och alla satt tysta medan bilen klattrade sig upp bland bergen och Destinys Child "Im a survivor" gick pa hogsta volym. I mitt huvud sjong jag med och kande mig kallsvettig och blek. (Kan man svettas sa mycket att man liksom bara glider ur selen, undrade jag tyst?) "Im not gonna give up....!"
Val framme borjade en pigg tjej fran england gora sig redo for det forsta hoppet for dagen. De vagde henne och skrev dessutom vikten pa handen och jag tankte att kan denna dag bli varre. Ett lik dras upp ur en sjo, en ung kvinna med vikten xx kg. Satan. En ung thailandsk kille vid namn Tarzan (nej, jag skojar inte) sprang runt och filmade darrande ungdomar som kikade upp pa tjejen i hissen femtio meter upp. En lang lina faller ut fran hissen och dinglar farligt nar hon kliver fram till kanten. Enorma bergsprangare basunerar ut Maroon 5 och jag tankter hela tiden att det fanimej inte ska vara soundtracket till min dod.
Sa hoppar hon. Ett sus gar genom askadarna och tjejen gallskiker hela vagen ner mot vattenytan. Och sa far hon upp igen. Likt en gastande jojo studsar hon upp och ned ett par ganger innan de tillsist halar in henne. Tydligen var det "fucking amazinf man!". Ivtigt staller vi upp oss pa ko. Falleri, fallera, falleralla.
Sa ar det min tur. Jag vags, skriver pa ett kontrakt dar jag garanterar att jag ar vid mina sinnens fulla bruk och inte intagit stora mangder alkohol (gud vad jag onskar att jag gjort det) spanns fast och skjutsas upp i hissen. Ju hogre upp vi kommer, desto raddare blir jag. Ar vi inte framme snart? Fran marken sag det ju inte sa hogt ut? Tarzan filmar mig och konstaterar att jag ar for sot for att do. Jag kanner mig skeptiskt och betryggad pa samma gang, medan han filmr mitt hopp, aka zoomar in mina brost. "Ok, sweet Amanda, u ready?" "Hell yeah!" ljuger jag och hoppar skakande fram till kanten. Ah.fy.tusan.vad.javla.hogt!!! Jag ser mig omkring, hor de andra heja langt langt dar nedanfor. Andas. Tarzan pratar med mig men jag hor inte vad han sager. Skiter faktiskt i det. Inser att jag typ inte vill gora detta. Och sa hoppar jag.
Det jag tanket pa nar jag faller ar vad duktig jag ar som inte skriker och fan vad langt det var. Ska jag inte sluta falla snart. Nar jag funderat i vad som kanns som fem minuter borjar jag bli radd, och just innan linan sliter upp mig borjar jag skrika. Jag dras uppat med en helt enorm fart, skriker som en galning, ser hissen narma sig och en skrattande Tarzan som filmar, vander nerat igen, susar mot vattnet, dras uppat, nedat, uppat, nedat. Sedan tar det slut och jag hanger spattlande i luften. Hojtar "I wanna go again!" och dinglar runt i varldens adrenalinkick. Faktiskt sa var det ju "Fucking amazing"
Sa drar Tarzan och de andra in mig och hela jag skakar och jag har fatt en blodblasa i ansiktet for att trycker varit sa stort och benen bar inte riktigt men fan vad jag kanner mig cool. Folk fortsatter hoppa och jag sitter dar i min bubbla av adrenalin. Pa kvallen gick vi bungyjumpare ut och festade, jag och de coola extremsportarna. Jag har inte varit bra pa ngn sport i hela mitt liv. Idag har vi gatt pa Spa och varit lagom aventyrliga, men jag kan ju alltid kolla pa filmen om jag behover en kick. Ha! Diver and Bungyjumper. Sug pa den.
Imorgon blir det Laos. Peppeppelipepp!
Ps. jag saknar mina fina syskon Oskar och Julia. Ni ar bast. yeap. ds.
Nar det tillsist var uppenbart att vill jag do far jag gora det sjalv, Angelika och Stina tanker inte titta pa, sket jag i magkanslan och akte ensam ut till the great leap. I bilen med mig satt ett gang framlingar, alla med tatueringar, stromlinjeformade solbrills och/eller dreads. Jag sag ner pa mina fotrata sandaler och fotbollsshorts och kande mig fake och mesig. Men nar jag berattade att jo, jag ska ocksa hoppa, inte bara kolla pa, och ja,jag gor det helt sjalv, vaxte respekten och jag rattade stolt till min tisha med Frank Zappa. Mina kamrater i galenskapen visade sig vara riktigt trevliga, de flesta var bleka britter som ocksa var nyborjare och natsan lika nervosa som jag. En svensk kille var med, och han definerade ordet hardcore backpacker = killen har varit ute i ett ar och tva manader, och dessutom hoppat 135 m i Nya Zeeland. Pipen om hur nervosa alla var dog ut och alla satt tysta medan bilen klattrade sig upp bland bergen och Destinys Child "Im a survivor" gick pa hogsta volym. I mitt huvud sjong jag med och kande mig kallsvettig och blek. (Kan man svettas sa mycket att man liksom bara glider ur selen, undrade jag tyst?) "Im not gonna give up....!"
Val framme borjade en pigg tjej fran england gora sig redo for det forsta hoppet for dagen. De vagde henne och skrev dessutom vikten pa handen och jag tankte att kan denna dag bli varre. Ett lik dras upp ur en sjo, en ung kvinna med vikten xx kg. Satan. En ung thailandsk kille vid namn Tarzan (nej, jag skojar inte) sprang runt och filmade darrande ungdomar som kikade upp pa tjejen i hissen femtio meter upp. En lang lina faller ut fran hissen och dinglar farligt nar hon kliver fram till kanten. Enorma bergsprangare basunerar ut Maroon 5 och jag tankter hela tiden att det fanimej inte ska vara soundtracket till min dod.
Sa hoppar hon. Ett sus gar genom askadarna och tjejen gallskiker hela vagen ner mot vattenytan. Och sa far hon upp igen. Likt en gastande jojo studsar hon upp och ned ett par ganger innan de tillsist halar in henne. Tydligen var det "fucking amazinf man!". Ivtigt staller vi upp oss pa ko. Falleri, fallera, falleralla.
Sa ar det min tur. Jag vags, skriver pa ett kontrakt dar jag garanterar att jag ar vid mina sinnens fulla bruk och inte intagit stora mangder alkohol (gud vad jag onskar att jag gjort det) spanns fast och skjutsas upp i hissen. Ju hogre upp vi kommer, desto raddare blir jag. Ar vi inte framme snart? Fran marken sag det ju inte sa hogt ut? Tarzan filmar mig och konstaterar att jag ar for sot for att do. Jag kanner mig skeptiskt och betryggad pa samma gang, medan han filmr mitt hopp, aka zoomar in mina brost. "Ok, sweet Amanda, u ready?" "Hell yeah!" ljuger jag och hoppar skakande fram till kanten. Ah.fy.tusan.vad.javla.hogt!!! Jag ser mig omkring, hor de andra heja langt langt dar nedanfor. Andas. Tarzan pratar med mig men jag hor inte vad han sager. Skiter faktiskt i det. Inser att jag typ inte vill gora detta. Och sa hoppar jag.
Det jag tanket pa nar jag faller ar vad duktig jag ar som inte skriker och fan vad langt det var. Ska jag inte sluta falla snart. Nar jag funderat i vad som kanns som fem minuter borjar jag bli radd, och just innan linan sliter upp mig borjar jag skrika. Jag dras uppat med en helt enorm fart, skriker som en galning, ser hissen narma sig och en skrattande Tarzan som filmar, vander nerat igen, susar mot vattnet, dras uppat, nedat, uppat, nedat. Sedan tar det slut och jag hanger spattlande i luften. Hojtar "I wanna go again!" och dinglar runt i varldens adrenalinkick. Faktiskt sa var det ju "Fucking amazing"
Sa drar Tarzan och de andra in mig och hela jag skakar och jag har fatt en blodblasa i ansiktet for att trycker varit sa stort och benen bar inte riktigt men fan vad jag kanner mig cool. Folk fortsatter hoppa och jag sitter dar i min bubbla av adrenalin. Pa kvallen gick vi bungyjumpare ut och festade, jag och de coola extremsportarna. Jag har inte varit bra pa ngn sport i hela mitt liv. Idag har vi gatt pa Spa och varit lagom aventyrliga, men jag kan ju alltid kolla pa filmen om jag behover en kick. Ha! Diver and Bungyjumper. Sug pa den.
Imorgon blir det Laos. Peppeppelipepp!
Ps. jag saknar mina fina syskon Oskar och Julia. Ni ar bast. yeap. ds.
söndag 2 mars 2008
Oj, vilken aktiv bloggare jag varit de senaste...tva dagarna. Hoppas det haller i sig, for alla er darute som vantar och langtar efter minsta ord fran mig. hoho.
Faktum ar att det ar ganska roligt att skriva nonstop om saker som bara handlar om mig och min resa. Blogg ar helt enkelt narcissism i en socialt acepterad form, och jag gillare. Jag skriver dessutom en egen, mindre censurerad dagbok, ni vet en sadan dar primitiv form som inte tillkommer med tangenbord och skarm utan bara papper och penna. Den kopte jag i Amsterdam, efter natsan tre ar av dagbokstorka. Nar jag var liten skrev jag sammanlagt fem dagbocker av varierande kvalite, men sa slutade jag bara. Nu ar jag i full gang och har snart skrivit ut boken som ar full av aventyr, galenskap och allt utom tristess. Jag gillar att prata om mig sjalv. Tack Oskar!
Idag har vi chillat. Vi skulle egentligen ga pa yoga pa morgonen men jag protesterade hogljutt fran min sang och tillslut gav de andra upp. Istallet shoppade vi ny kamera at Stina och nytt minneskort at mig. Det gamla rymde typ bara 47 megabyte och snubben pa affaren skrattade at mig. Sa jag kopte ett nytt for att han skulle halla tyst. Nu har jag fotat thailandska barn som kastar macka samt min egna solbranna. Det blev ungefar 30 pix bara pa det. Narcissism, aterigen.
Annars ar soundtracket till Thailand Lily Allen, Crosby Stills Nash and Young, Frank Zappa, Bruce Springsteen, Kate Ryan, Kings of Convenience, Moldy Peaches, Neil Young och Tori Amos. Jag har en mycket mycket blandad musiksmak.
Det sitter en australienare brevid mig som pratar ashogt med sin kompis. Jag stor mig oerhort. Jag tror det ar dags att avsluta inlagget. Men, just det! Om ni laser, bungyjump eller inte?
Do eller inte do, det ar fragan. Jag vill verkligen gora det. Hoppa bungyjump alltsa, inte do. It's your call. Kommentera! Puss fran Asiens finaste lilla stad!
Faktum ar att det ar ganska roligt att skriva nonstop om saker som bara handlar om mig och min resa. Blogg ar helt enkelt narcissism i en socialt acepterad form, och jag gillare. Jag skriver dessutom en egen, mindre censurerad dagbok, ni vet en sadan dar primitiv form som inte tillkommer med tangenbord och skarm utan bara papper och penna. Den kopte jag i Amsterdam, efter natsan tre ar av dagbokstorka. Nar jag var liten skrev jag sammanlagt fem dagbocker av varierande kvalite, men sa slutade jag bara. Nu ar jag i full gang och har snart skrivit ut boken som ar full av aventyr, galenskap och allt utom tristess. Jag gillar att prata om mig sjalv. Tack Oskar!
Idag har vi chillat. Vi skulle egentligen ga pa yoga pa morgonen men jag protesterade hogljutt fran min sang och tillslut gav de andra upp. Istallet shoppade vi ny kamera at Stina och nytt minneskort at mig. Det gamla rymde typ bara 47 megabyte och snubben pa affaren skrattade at mig. Sa jag kopte ett nytt for att han skulle halla tyst. Nu har jag fotat thailandska barn som kastar macka samt min egna solbranna. Det blev ungefar 30 pix bara pa det. Narcissism, aterigen.
Annars ar soundtracket till Thailand Lily Allen, Crosby Stills Nash and Young, Frank Zappa, Bruce Springsteen, Kate Ryan, Kings of Convenience, Moldy Peaches, Neil Young och Tori Amos. Jag har en mycket mycket blandad musiksmak.
Det sitter en australienare brevid mig som pratar ashogt med sin kompis. Jag stor mig oerhort. Jag tror det ar dags att avsluta inlagget. Men, just det! Om ni laser, bungyjump eller inte?
Do eller inte do, det ar fragan. Jag vill verkligen gora det. Hoppa bungyjump alltsa, inte do. It's your call. Kommentera! Puss fran Asiens finaste lilla stad!
lördag 1 mars 2008
Chiang Mai och en jadra massa spoken.
Jag ar kar. Chiang Mai kickar Bangkoks ass och blir varje stad sa har mycket battre lar vi snart uppna status heaven. Typ. Som fina lilla Aggis uttryckte det; 'Som stad fast o, typ. Ja, just det!'
En prima stad, med andra ord. Tagresan hit var faktiskt helt ok, vi fick ris och kaffe och min thaipolare i stolen bredvid baddade ned oss med sin filt och snarkade de 700 km upp. Gryningen over de norra bergen sett fran taget var valdigt valdigt vackert, da gor det inte sa mycket att man inte fatt en blund i ogonen.
Vi har bosatt oss pa WaterWell Guesthouse, dar de enda engelska ord som yttras ar 'Trekking?' Vi har en TV, som vi tontigt nog vardesatter valdigt mycket, och en fantastisk utsikt over gamla stan i Chiang Mai. Idag har vi mest dragit runt, vi ar fot trotta for att gora nagot konkret. Annars ar Chiang Mai som en gigantisk lekstuga for backpackers. Trekking, elefantsafari, rafting, bungyjumping, cookingcourse, survivalcourse, pysselklubb, spa i massor, overnattning i bergen, klattring, kanot och moten med 'longneck people" och andra stammar. For att bara namna nagra. Det jag ar mest pepp pa ar bungyjump, rafting och spa. Bungyjump lar ju inte bli av eftersom det bara ar jag som vill och jag vagrar do ensam. Ska det bli ska jag ta nagon med mig i fallet, sa att saga. Men spa blir det garanterat. Idag tog vi iofs en fotmassage, som for att borja lite latt. Jag skrattade sa att jag skakade medan en stackars thailandsk tonarspojke klamde pa mina svarta trampdynor under en mycket krystad halv timma. Att ga pa Spa ar jobbigare an vad jag trott. Natsa gang ska jag fixa till mig ordentligt innan, sa att de inte tycker att jag har labbiga fotter eller for hariga ben. Nar jag namnde forslaget for Stina och Aggis dumforklarade de mig pa flacken.
Vi har dessutom upptackt att Thailand ar alldeles for litet och att en flykt till Laos ar nodvandig snarast mojligt. Bland krimskramset pa nattmarknaden hyar i Chang Mai stotte vi ihop med ett gang killar som vi tydligen festat med i Bangkok. Det tog mig ungefar tre minuter att kanna igen dem, foljt av tio minuters konversation dar de forklarar att vi var ratt packade och klarade vi oss hem okej? Angest. Hjalp. Och nar de gatt far vi alla flashbacks fran kvallen i BKK och helst av allt vill vi stalla oss mitt i gatan, blunda och vanta pa befrielsen. Vi flyr hemmat mot hotellet med hinner knappt till slutet av gatan innan samma sak hander igen. Thailand ar way too small och Siam Sato, vart alskade risvin, way too effective. Jadra massa spoken. Nu vantar TV pa hotellet och mojligen, kanske, ett litet litet bungyjump?
En prima stad, med andra ord. Tagresan hit var faktiskt helt ok, vi fick ris och kaffe och min thaipolare i stolen bredvid baddade ned oss med sin filt och snarkade de 700 km upp. Gryningen over de norra bergen sett fran taget var valdigt valdigt vackert, da gor det inte sa mycket att man inte fatt en blund i ogonen.
Vi har bosatt oss pa WaterWell Guesthouse, dar de enda engelska ord som yttras ar 'Trekking?' Vi har en TV, som vi tontigt nog vardesatter valdigt mycket, och en fantastisk utsikt over gamla stan i Chiang Mai. Idag har vi mest dragit runt, vi ar fot trotta for att gora nagot konkret. Annars ar Chiang Mai som en gigantisk lekstuga for backpackers. Trekking, elefantsafari, rafting, bungyjumping, cookingcourse, survivalcourse, pysselklubb, spa i massor, overnattning i bergen, klattring, kanot och moten med 'longneck people" och andra stammar. For att bara namna nagra. Det jag ar mest pepp pa ar bungyjump, rafting och spa. Bungyjump lar ju inte bli av eftersom det bara ar jag som vill och jag vagrar do ensam. Ska det bli ska jag ta nagon med mig i fallet, sa att saga. Men spa blir det garanterat. Idag tog vi iofs en fotmassage, som for att borja lite latt. Jag skrattade sa att jag skakade medan en stackars thailandsk tonarspojke klamde pa mina svarta trampdynor under en mycket krystad halv timma. Att ga pa Spa ar jobbigare an vad jag trott. Natsa gang ska jag fixa till mig ordentligt innan, sa att de inte tycker att jag har labbiga fotter eller for hariga ben. Nar jag namnde forslaget for Stina och Aggis dumforklarade de mig pa flacken.
Vi har dessutom upptackt att Thailand ar alldeles for litet och att en flykt till Laos ar nodvandig snarast mojligt. Bland krimskramset pa nattmarknaden hyar i Chang Mai stotte vi ihop med ett gang killar som vi tydligen festat med i Bangkok. Det tog mig ungefar tre minuter att kanna igen dem, foljt av tio minuters konversation dar de forklarar att vi var ratt packade och klarade vi oss hem okej? Angest. Hjalp. Och nar de gatt far vi alla flashbacks fran kvallen i BKK och helst av allt vill vi stalla oss mitt i gatan, blunda och vanta pa befrielsen. Vi flyr hemmat mot hotellet med hinner knappt till slutet av gatan innan samma sak hander igen. Thailand ar way too small och Siam Sato, vart alskade risvin, way too effective. Jadra massa spoken. Nu vantar TV pa hotellet och mojligen, kanske, ett litet litet bungyjump?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)